Jag är arg på mig själv för att jag sprang ut med kameran. Jag borde ha stannat inne på mitt rum och besparat minnet i mitt huvud.
Det går inte att beskriva känslan med en bild, framförallt när man fuckat med vitbalansen och bilden blir röd. Men föreställ dig att du går hem från en fest. Byn du bor i är utbredd längs med en 10 km lång vägslinga, så det finns inget centrum. Det är bara en lång turist by längs med en väg. Det finns absolut inga gatulamppor, det enda ljuset kommer från stängda butiker som inger falskt hopp om att nånting fortfarande vore öppet kl 22.30 när magen kurrar. Klockan är bara 22.30, och hela byn sover. Ett tropisk ösregn har en stund tidigare skapat en massa pölar, och eftersom du förstås inte tog din panlamppa med så måste du lysa upp vägen med din mobiltelefon som har 4% batteri kvar. Du söker efter din homestay i mörkret, vet att vägen från festen hem är ca 10 minuter. Det är kolsvart, och skenet från iphone är så svagt att det knappast når marken. Ett vagt morrande hörs från alla håll. De är där, i mörkret, de vaktar, de spanar. De frågar vem du är och vart du är påväg. De känner dig inte, så de vet inte om du är ett hot eller en vän. De finns över allt, de flesta är mörka, de flesta gömmer sig i mörkret, kamoflerar sig, håller sig bakom reklamskyltarna. Sanningen är att de är rädda för dig, du kan känna deras rädsla. Skuggorna hukar sig, böjer på huvudet, kniper ihop ögonen och backar om du kommer för nära. Nästa steg är ett litet bett. De vill inget illa, de vill skydda sin familj och sina människor. De skäller inte på mopederna, för mopederna stannar inte, de kör förbi, de är inte farliga.
Glasdörren skalldrade och flippfloppsen ekade. Vinflaskan lämnades på festen, det fanns 1 glas kvar i bottnet. Inne på rummet inser du att du glömt din vattenflaska på festen. Du vet att du kommer att se ut som en svullen fisk om du inte dricker obligatoriska efter fest 1 l vatten före nattdags. Så efter 30 min funderande tvingar du dig ut på en vattensökningsfärd. Allt är ju stängt. Flipflopp skorna floppar mot den blöta marken, allt är tyst men du är rädd att väcka din homestayfamily bara av flippfloppljudet. Benen är nersmorda av muta-lera. Glasdörren hade dessutom skramlat rejält när du gick ut, lät som en riktig fyllerist, klockan är ju 23, det var läggdags för alla civilicerade människor för över en timme sedan. Lite skam. Homestay daddy skall upp kl 5 och fiska.
Först svänger du åt höger, 10 st av de mörka varelserna hopar sig på vägen. några sitter, några står, några krafsar sig bakom örat. En annan springer efter grannens tre-tassade katt. Urfräckt, den har ju bara tre tassar, samma rumba varje dag. Ett fruktansvärt skrik, en mager katt som slintar så att höfterna slirar på marken, sedan ett skutt och en ny sats på tre tassar, det fjärde, som bara är en patetisk stump, balanserar i luften, svansen som hjälp. Tur att svansen inte är avbiten eller bruten, ta hand om den svansen, lilla katt, den behövs. Bakom springer en av de mörka varelserna med svansen rakt ut i vädret, som om den vore på en viktig mission. I Finland har katterna mera muna. Hur kan de tillåta sig att hunsas så? Gatuljuset sprider en gyllene värme över varelserna, några sitter, några står. Skallet väcker en homstay-daddy på andra sidan gatan. Han kommer ut och frågar "where have you been?" som om det verkligen vore något konstigt i att du står på gatan kl 23. Det är så underligt, du synas från topp till tå. "Im so sorry for waking you upp, im just looking for water" Du ger din 10 000 lapp, "no change" "ok I take it tomorrow, trimakassi". Inga problem, he will give it tomorrow.
Jag går in, så nöjd över min vattenflaska. Det ända rätta är att köpa 10 liters påfyllningsflaskor, men visste inte att jag stannar så länge i Amed, så tyverr körde jag med 1,5l engångs, det är min stora sorg då jag reser. Engångsplast. Världens undergång, havet förstört av plastflaskor. Jag gråter ibland, mitt på dagen i stora folkmaassor som är där och bara ser på hur havet förstörs. Jag gråter tyst, obemärkt, öonen blir blöta. Kameran på min säng väcker mig till liv, ut och fotografera skuggorna i ljuset av reklamförnstren. Ja, gå ut, ställ upp stativet färdigt inne i rummet, sätt på kameran, ställ in på 8 sekunder slutartid, färdigt. Gå ut, så försiktigt som möjligt, skramla rejält i glasdörren med stativet så att du väcker fisherman-daddy som skall upp om 6 timmar, hoppas hans småbarn också vaknade. Duktigt. Stå sen där i ditt nattline. Utan flippflopps efetrsom du inte ville flippflopp- väcka din homestay family som du redan väckt 2 gånger. När du kommer ut på vägen börjar skuggorna yla mot dig. Halva byn väcks, igen. Kameran för ett fruktansvärt klickljud och du ser några huvuden kolla ut. Skam. Bilderna misslyckade, och omöjligt att hitta knapparna för vitbalansen i nattmörkret. Alla skuggor försvann då kameran kom fram, som om de inte ville laddas upp på bloggspot. Men stämningen är förevigad inne i själen, minnet, hjärnan, cellerna, kroppen… Ylandet, krafsandet, böjda, hukade skuggor. Den sista skuggan springer efter en annan in i en gränd. Skuttande hit och dit. Morr och skäll. De är alla samlade i mörkret. Bäst att gå och lägga sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar