Missbruk och konsumtion av relationer, ett äventyrar fenomen

Nu har jag inte rest "ordentligt" på över ett halvt år. Det är ett ovanligt tillstånd för mig men kan förklaras med vissa förändringar i mitt liv, t.ex. har jag skaffat en egen lägenhet. Har undvikit att bosätta mig permanent eftersom jag upplever att min frihet begränsas. Har gillat det faktum att en flytt kan gå på 2 timmar- så lite saker har jag haft med mig under årens lopp. Det var inte alls det jag ville fundera på, skall berätta om ett fenomen jag upplevt på mina resor- nämligen relations konsumtion. Jag vill förtydliga att jag skriver om tillfällig vänskap, inte korta sexuella relationer.

Har alltid varit mycket noggrann med vänskapshygienen (hittar på nya ord här). det innebär att vännerna skall vara av toppen kvalitet. Några, men mycket, mycket pålitliga, roliga och utrustade med goda värderingar. I mitt liv finnas inte utrymme för intriger och ytlighet.

Då man reser ensam, som jag ofta gör, så är man tvungen att söka tillfälliga vänskapsrelationer. Det är fantastiskt att lära känna nya, spännande, äventyrliga människor. Det finns en massa snyftstoryn på nätet om hur svårt det är för en resande själ att ta adjö av nyfunna vänner. Visst. Genom dessa nya bekantskaper kan man dessutom expandera sina äventyrsmöjligheter, håller du kontakt via Facebook är det lätt att senare åka och hälsa på under nästa Europa tur, eller besöker du Amerika så finn det en vän i någon stat. Då upplever du nya ställen genom lokalas guidning.

Jag har funderat mycket på baksidan av denna relationskonsumtion. Det är på nåt sätt bra, possitivt att vara super utåtriktad, trevlig, karismatisk, charmig... det är in att snabbt göra nya vänner, att snabbt adaptera sig till en ny miljö och nya människor. Att snabbt bli omtyckt. Är det beroende framkallande?

Då jag gör längre resor, har jag alltid nån god vän jag i förväg kommit överens om att träffa. Spenderar ett tag med den personen. Sedan är jag ensam, tvungen att söka relationer. Med tiden har jag tröttnat på det, ju äldre jag blivit. Det tillfredställer mig inte. Det känns som konsumtion, slit och släng vilket är dagens melodi. Du ger av dig själv, du tar av en annan, du skiljs åt och du ser personen aldrig mera. Allt som hänt spelar ingen roll, du har gett, fått, gått ihop, byggt, njutit, skrattat, kanske gråtit, delat, delat, delat...  Nån som läser detta kan tänka att jag är överdrivet känslig, det är livet, människor kommer, människor går... men jag tar de korta relationerna ett steg djupare, vad det kan sätta för spår i ens eget inre?  Har inget svar på om det skadar oss, men samtidigt är ju bara tanken på att också detta fenomen är frågan om konsumtion ett bevis på att det sätter spår på åtminstone mig. Jag upplever att varje gång du delar av dig själv, ger du samtidigt bort en bit av ditt inre, din "själ" som ju är din personlighet, den du är. Om du inte tror att vi människor har en själ, så jämför ordet istället med "personlighet" och "jaget". Visst får du också av den andra, men du tar ju bara en lös bit av en människa du aldrig skall umgås med igen.  Fenomenet kanske uppstår mera tydligt om man reser mycket, men det finns också hos super sociala och utåtriktade personer som konstant söker nya sociala relationer, det är som ett beroende, tillockmed ett missbruk. Rotlöshet, rastlöshet... Kan förstå att det för många är svårt att se vad jag menar eftersom det ses som en enbart positiv sak att vara väldigt extrovert.  Dessutom är det svårt att sätta min upplevelse i ord.

Själv är jag en blandning av introvert och extrovert. Jag kan vara vänlig och varm, charmig och spännande. Detta är en yta. För att att komma under ytan krävs en djup relation. Denna djupa relation och connection känner jag till väldigt få människor. Då jag reser kan jag helt dra mig undan från människor, under min senaste resa i Asien besökte jag med flit hotell var det inte fanns västerlänningar så jag skulle slippa bygga upp korta relationer, träffade ingen som pratade engelska på flera dagar. Ibland fick jag ett enormt sug efter att umgås och då sökte jag mig till turistigare ställen. Det hela kändes balanserat och bra. Njuter av att volontärarbeta, då är det lätt att träffa människor med liknande värderingar.

The Circus of Horror- Animal Tourism

Even if you don't consider your self a animal loving person, take responsibility and do not support the use of endangered species for entertainment.

"Look at this cute baby orangutan at the #Balizoo" I couldn't resist telling some Instagram users the truth behind posing with orangutans. To get one baby from the wild so that a tourist can get he's show off pic  a whole orangutan family might be killed. A orangutan mother would not let hunters come close to there baby without a deadly fight as they are extremely strong. The baby will suffer a horrible stress and depression from the loss of its family. This will also lead to future psychological problems and aggressions. Also the stress from thousands of new visitors will have a huge impact on the individ. When the orangutan isn't a cute baby anymore, becoming a wild and strong teenager there is only a few sad options for its future. One is death. Second is a life long suffering in jail, in a small cage with no space for natural behaviour, hidden in a dark place. A third is training  to performance. The training contains a lot of suffering and torture, the spirit of a wild animal needs to be broken. These zoos only care about profit, so naturally they need a lot of new babies all the time. They can be bred or caught from the wild. How can anyone be so blinded to believe that they (zoos or amusement parks) would provide a good life for a orangutan that can't earn them money anymore?

So i wrote a few calm comments with only facts on some random orangutan-posing pics on Instagram. One guy, australian, called me a "crazy cunt" and he also told me he has the right to do whatever he wants on he's holiday. A other person said I'm lying and that they were treated well on the zoo. She also said that "the orangutan baby will be returned to the wild". To rehabilitate a wild animal it can not have friendly contact with humans. It will be fearless and not know to hide from hunters. It will never learn natural surviving skills, like finding food. Instead of posing with tourists it should be in forrest school. Another told me that she will research more about the issue. Why does "animal loving" people get so defensive when their immoral activities are critiqued? These people knows nothing about caring or loving a animal and their needs are egoistic if they don't change after finding out the truth. A message to people who did pay fore some of these activities but now regret their actions, don't feel bad about it, you didn't know but never do it again. The truth is not in front of you and of course you want believe that the mahout loves the elephant.

There is many examples of cruel animal tourism containing lifelong suffering, malnutrition, torture and continuous humiliation: elephant riding, tiger selfies, dolphin shows, parrot gardens, orangutan boxing to mention a few. These are all very intelligent animales.

A short story about Kicki, a long tailed macaque. Her tale is gone as she had to fit in her CLOWN dress. Chopped off for amusement. Dancing and riding a bike. So funny and cute, give her a few coins! Her big teeth were pulled out to make her less dangerous. This coused a chronicle tooth infection, soon she might have no teeth at all. She is now in Tasikoki wildlife rescue where she's taken care off. Her life is better her but she will never be heeled.

Pic from Tasikoki Rescue pics on Facebook

Wild animales belong to the wild. They are not cute or cudly. They are aggressive and defensive. To tame them a lot of humiliation is needed. 

Why I'm happy to pay for working

When i tell doubters  im actually paying to work they get chocked and says there is something wrong with that. Heard so many times that  I should look for a place that takes volunteers for free an that its a scam if you pay. Hmm, wildlife rescues for free in a poor country... I need a math teacher to get that together! If I wanted to volunteer for free, id had to work on a farm or something that can make profit out of my work. There is no profit in rescuing smugled animales. How could rescuecenters that strugle in the first place, afford 4-15 adoults continiously for free? 2 000 000 Idr is spent every second day on animal food. Who would found volunteers food? The same people who's criticize me paying would critisize normal donating "well the donations doesn't go to the animales, it goes to the volunteers food and keepers sellary. Dont donate"

How horrible. How horrible in general to do something good, even worse, how horrible to spend some HOLY MONEY on something good that dosnt pay back to yourself directly. It just gives you a nice experience for life, how useless. 

Do you have a hobby or interest that consumes a lot of money? I have a few back in Finland. I use my money for quality food, my hobbys and traveling. Im also worried about the environment and I love animales. So then im more then happy to travel and spend a extra 1000 euros for taking care of rescued animales, i count this as one of my hobbys. I feel good and enjoy the work. So no money wasted. Im happy. Well,  ofcourse i could have bought a some Indonesian childlabour made clothes to myself with that money, why didnt i think of that...?

Here at the field I can se exactly where the money goes, and i dont regret one single euro spent. First of all, what I do like is that Tasikoki have regular animalkeepers. They make sure all the animal has food and a clean environment. The animales knows the keepers and feel safe with them. Im happy to pay for their sellary. 

The animales has fresh, nutrious food, right for their species, every single day. Im happy to pay for that.

There is a edu officer teaching local children and community groups about conservation of the environment, Im happy to pay for that.

They are producing tree seedlings in a nursery to support foods for the wildlife and reforestation of habitat. Im happy to pay for that.

They are part of an organisation that supports local farmers and communities with fair wages and sustainable livelihoods. Im happy to pay for that.

There is cars needed on the area to transport things etc. Im happy to pay for that.

Gears and tools are needed for the cages. New cages needs to be built all the time. Im happy to pay for that.

Volunteers get amazing, healthy, environment friendly, nutrisious vegan food every day. Im happy to pay for that.

I share a clean, safe, dorm with other nice volunteers. I feel safe as we have a secirityguard at the gate. Im happy to pay for that.

Then we have a coordinator who takes good care of the volunteers, helps us to plan and book for our free days so that we can make the most of our stay and see amazing things. She helps us as we know no Indonesian, she is our guarding angel. Im happy to pay for that.

We can play crazy Ping Pong at the guesthouse. Im happy to pay for that.

So how do you find a reliable volunteerprojekt? First of all, research, google, email, ask questions. You can also go trough a volunteercompany, for ex. globalteer.org. You pay a litle bit extra to the compny but you can be 100% sure the place is reliable. I neve used those companys, I always contact directly the head of the volunteerprogram. I found Tasikoki after googling "wildlife (or animal) rescue in Indonesia" I had never heard about Sulawesi before. Sounded exotic enough, I also relized they had a great variety of species, not only orangutans, wich was the main reason I vanted to volunter in the first place! Then i looked for their Facebook page that was frequently uppdated with pics. That made me realize its not a scam. I contacted the volunteer part of the organisation and got answers straight away. Everything seemd right. Btw, there will always be someone writing negative coments, someone who did not enjoy the project. Read the rewiews and keep in mind that didfferent people have different experiences. 

Make sure that the program youre attendin is serious. Whats the goals? Do the make money or business from the animales? Do they make the animales perform? These are warning signs! 

GOOD LUCK!

Tasikoki Wildlife Rescue

På Tasikokki följer vi solen. När jag automatiskt vaknar vid ca 5.40 plirar jag ut i det gråa mörkret och vet att klockan ringer om ca 3 minuter. Solen håller på att gå upp. Redan vid 17 tiden är jag totalt slut. Vi äter middag 17.30, sälskapar en stund, så drar jag mig undan för att ha Teresa-quality time med en bok. Har under resan kommit fram till att jag trivs otroligt bra med bara mig själv. Jag hoppas de andra volontererna accepterar att jag är lite osocial av mig. De verkar de göra, eftersom vi kommer bra överäns. Inte en ända otrevlig bitch, im shocked! Ingen snackar kacka bakom ryggen heller. Fina flickor (och en kille). Tyverr har jag varit lat att ta bilder, orkar inte nuförtiden. Filmar istället. 

Beronde på hur många volontärer det finns delas vi upp i team. Nu är vi 2 team efetrsom det bara finns 4 volontärer. Jag har jobbat för det mesta med "enrichments". Det innbeär att vi gör djurens mat intresantare genom att packa in den i kokosnötter, blad nerdränkta i te esans för att de inte skall hitta maten genast, nerfryst i iskuber etc etc, låt fantasin flöda (om du har ideere, skriv!)! Så delar vi ut special maten på förmiddagen. Det bästa jag vet är att kolla när Bento och Is, våra 2 orangutanger, fiskar fram maten. Samtidigt passar Bento (lurifaxen) på att leka med oss. Han tar en pinne. 

Så sträcker han ut armen och pekar på intresanta saker han hittar på våra kroppar, blåmärken, tatueringar, smycken. Han lyfter på våra shorts, han vill veta vad som finns under.

 När jag har näven full med papaya frön brukar jag öppna min egen mun för att visa exempel, då vet Bento eller Is att de skall fånga fröna med munnen. Ett otroligt grimaserande! Bento brukar sträcka ut halva armen, bryter en pinne i tu så den blir kort. Då hoppas han lyckas lura nya volontärer att komma så nära som möjligt (vi brukar låta honom peka på våra kroppar med pinnen) och då personen är tillräckligt nära så sträcker han ut hela lååååååååååååånga armen, grabbar tag och då släpper han inte i första taget. Vi blev varnade, men det har hänt. Så river han kläderna av kvinliga volontärer.  Bento och Is har specialburar efetrsom de lärde sig att öppna burarna. De är inte bara otroligt smarta utan också starka. Om de har verktyg kan de bända upp metallgaldren. För fina djur för att vara instängda, för kloka, de hör hemma i det vilda. Inga djur hör hemma i bur, inte fåglar eller inte reptiler heller. Vet att en av orangutangerna hade hållits som husdjur. Hemskaste tänkbara husdjuret, nästan en människa, vild och hårig. Nej tack. 

En av de fastanställda "keepers" i en 15 min lång fight. Dålig bild, var tvungen att springa efter mat för att ge åt Bento för att få honom att släppa

Vi städar hos björnarna och matar dem genom att gömma fukt över allt i deras inhägnad. Sen sitter vi i 15 min och kollar på dem då de slafsar i sig frukt eller slickar termiter från gamla stockar. De är otroligt söta, ser ut som tjocka, svanslösa hundar med rynkig hud på baken. De är sunbears från Borneo, världens minsta björnart, knähöga. De morrar och gläfser och biter varan när de är instängda i vänteburen medan vi städar. 

Det andra teamet som jag också hjälpt lite bygger burar åt reptiler. Ca 300 hittades vid ett härd för att hitta droger i en båthamn i norra Sulawesis. Norra Sulawesi är en hotspot för vild djurs smuglare, detta försök avslöjades i misstag. Då fick Tasikoki lov att ta handom hundratals ödlor inpackade i påsar och burkar, många dog. Vidrig business. 

Vi volontärer är otroligt bortskämda vad det gäller maten. Mårgonmål: frukt, ris, hembakat bröd, hemmalagat jordnötsmör. Lunsch: ris eller nudlar, 4 olika veganiska rätter, middag likaså. Otroligt gott. Äter ca 7 st mangos/dag, växer på gården.

PLEASE, SUPPORT TASIKOKI! THEY DO A PRECIOUS WORK <3

http://www.tasikoki.org/ 

Turisticus Idioticus

Tog äntligen min fridykjningskurs, slapp ner till 17 meter. Dykandet har god inverkan på miljön, fiskarna (fishermen,inte djuret) har slutat bomba i havet för att få stora kvantiteter fisk. De vill istället ha stora kvantiteter Turisticus Idioticus, som är fascinerade av koraller, sjöstjärnor och sjösjuka.

Turisticus är en växande odåga runt hela världen. Om turisticus är väldigt vit så vet Hunterius Ripofficus,(liknande är Cheatarius eller Fuckerus Straightum Indaface) att denne nyss ankommit vilket innebär att turisticus är lätt att fånga och mjölka på de enda vettiga resurserna den medför, Dollarius Chiching eller Eurosa Bankrupto, beroende på vilken kontinent arten kommer från. Turisticus kan mjölkas på chiching genom att ge Dubblerium Specialicum Price på vatten, en livsviktig vätska som turisticus måste dricka mycket av för att balansera efter förra nattens Fyllorium Delirium Agressorium för att inte hamna på Lyxus Klinikus Privaticum (special klinik med aircondition och WiFi). På kliniken blir allt bra, turisticus får diagnostisera och skriva ut antibiotika helt själv och ta en Droppelius Intravenösus. Samtidigt kan hen ta en livsviktig Selficus Ridiculosa och posta på Facebookus, tagga sig i bilden och "checka in" i kliniken. Då kan andra turisticus komentera på selficus och ge likes, medlidande och stöd, detta är en outvecklad form av kommunikation.

Turisticus håller sig helst långt borta från Lokalicus Populus, förutom vid bekänings tillfällen. Turisticus  har en liten bok som berättar om Lokalicus, och de "allmänbildar" sig genom att läsa om localicus traditioner, men pratar helst bara med andra från familjen Hipsteriosos Trendilosus. Ibland lär sig turisticus ett ord på det främmande språket men vill helst bli bekänad på god engelska. Bästa sättet att hålla sig borta från localus är genom att bo på stora lyxhotell och äta på västerländska snabbmatkedjor, som Mc Donlads, KFC, Starfucks etc. Där behöver turisticus alldrig vara rädd för gastronomiska överraskningar som ex. nya smaker eller bakteria som kan orsaka pinsamma situationer. 

Turisticus Europeanus är väldigt djurkär, så besöket till Delfinario Tortyratum Eternal är ett måste, ungarna skall ju ha nåt att skryta om hemma. I Tortyratum hålls delfinerna i små vattenpölar var de gör roliga konster och turisticus är sååå värda att se de fina djuren efter 2 månaders hårt arbetande efter den tunga 6 veckors sommarsemester som spårade ut i sill, snaps och en oönskad graviditet. 

Tyver återvänder många turisticus med Blackoutum, Skrumpelius Lever, Syfilis Oficinalis, Herpestus Blomkålus och andra mindre trevliga sjukdomar och tillstånd som kräver längre vistelser på klinikus privaticum. 

Observationerna gjorda av en Backpackus Turisticus Tonterita 

Nattens Skuggor

Jag är arg på mig själv för att jag sprang ut med kameran. Jag borde ha stannat inne på mitt rum och besparat minnet i mitt huvud. 

Det går inte att beskriva känslan med en bild, framförallt när man fuckat med vitbalansen och bilden blir röd. Men föreställ dig att du går hem från en fest. Byn du bor i är utbredd längs med en 10 km lång vägslinga, så det finns inget centrum. Det är bara en lång turist by längs med en väg. Det finns absolut inga gatulamppor, det enda ljuset kommer från stängda butiker som inger falskt hopp om att nånting fortfarande vore öppet kl 22.30 när magen kurrar. Klockan är bara 22.30, och hela byn sover. Ett tropisk ösregn har en stund tidigare skapat en massa pölar, och eftersom du förstås inte tog din panlamppa med så måste du lysa upp vägen med din mobiltelefon som har 4% batteri kvar. Du söker efter din homestay i mörkret, vet att vägen från festen hem är ca 10 minuter. Det är kolsvart, och skenet från iphone är så svagt att det knappast når marken. Ett vagt morrande hörs från alla håll. De är där, i mörkret, de vaktar, de spanar. De frågar vem du är och vart du är påväg. De känner dig inte, så de vet inte om du är ett hot eller en vän. De finns över allt, de flesta är mörka, de flesta gömmer sig i mörkret, kamoflerar sig, håller sig bakom reklamskyltarna. Sanningen är att de är rädda för dig, du kan känna deras rädsla. Skuggorna hukar sig, böjer på huvudet, kniper ihop ögonen och backar om du kommer för nära. Nästa steg är ett litet bett. De vill inget illa, de vill skydda sin familj och sina människor. De skäller inte på mopederna, för mopederna stannar inte, de kör förbi, de är inte farliga.

Glasdörren skalldrade och flippfloppsen ekade. Vinflaskan lämnades på festen, det fanns 1 glas kvar i bottnet. Inne på rummet inser du att du glömt din vattenflaska på festen. Du vet att du kommer att se ut som en svullen fisk om du inte dricker obligatoriska  efter fest 1 l vatten före nattdags. Så efter 30 min funderande tvingar du dig ut på en vattensökningsfärd. Allt är ju stängt. Flipflopp skorna floppar mot den blöta marken, allt är tyst men du är rädd att väcka din homestayfamily bara av flippfloppljudet. Benen är nersmorda av muta-lera. Glasdörren hade dessutom skramlat rejält när du gick ut, lät som en riktig fyllerist, klockan är ju 23, det var läggdags för alla civilicerade människor för över en timme sedan. Lite skam. Homestay daddy skall upp kl 5 och fiska. 

Först svänger du åt höger, 10 st av de mörka varelserna hopar sig på vägen. några sitter, några står, några krafsar sig bakom örat. En annan springer efter grannens tre-tassade katt. Urfräckt, den har ju bara tre tassar, samma rumba varje dag. Ett fruktansvärt skrik, en mager katt som slintar så att höfterna slirar på marken, sedan ett skutt och en ny sats på tre tassar, det fjärde, som bara är en patetisk stump, balanserar i luften, svansen som hjälp. Tur att svansen inte är avbiten eller bruten, ta hand om den svansen, lilla katt, den behövs. Bakom springer en av de mörka varelserna med svansen rakt ut i vädret, som om den vore på en viktig mission.  I Finland har katterna mera muna. Hur kan de tillåta sig att hunsas så? Gatuljuset sprider en gyllene värme över varelserna, några sitter, några står. Skallet väcker en homstay-daddy på andra sidan gatan. Han kommer ut och frågar "where have you been?" som om det verkligen vore något konstigt i att du står på gatan kl 23. Det är så underligt, du synas från topp till tå. "Im so sorry for waking you upp, im just looking for water" Du ger din 10 000 lapp, "no change" "ok I take it tomorrow, trimakassi". Inga problem, he will give it tomorrow.

Jag går in, så nöjd över min vattenflaska. Det ända rätta är att köpa 10 liters påfyllningsflaskor, men visste inte att jag stannar så länge i Amed, så tyverr körde jag med 1,5l engångs, det är min stora sorg då jag reser. Engångsplast. Världens undergång, havet förstört av plastflaskor. Jag gråter ibland, mitt på dagen i stora folkmaassor som är där och bara ser på hur havet förstörs. Jag gråter tyst, obemärkt, öonen blir blöta. Kameran på min säng väcker mig till liv, ut och fotografera skuggorna i ljuset av reklamförnstren. Ja, gå ut, ställ upp stativet färdigt inne i rummet, sätt på kameran, ställ in på 8 sekunder slutartid, färdigt. Gå ut, så försiktigt som möjligt, skramla rejält i glasdörren med stativet så att du väcker fisherman-daddy som skall upp om 6 timmar, hoppas hans småbarn också vaknade. Duktigt. Stå sen där i ditt nattline. Utan flippflopps efetrsom du inte ville flippflopp- väcka din homestay family som du redan väckt 2 gånger. När du kommer ut på vägen börjar skuggorna yla mot dig. Halva byn väcks, igen. Kameran för ett fruktansvärt klickljud och du ser några huvuden kolla ut. Skam. Bilderna misslyckade, och omöjligt att hitta knapparna för vitbalansen i nattmörkret. Alla skuggor försvann då kameran kom fram, som om de inte ville laddas upp på bloggspot. Men stämningen är förevigad inne i själen, minnet, hjärnan, cellerna, kroppen… Ylandet, krafsandet, böjda, hukade skuggor. Den sista skuggan springer efter en annan in i en gränd. Skuttande hit och dit. Morr och skäll. De är alla samlade i mörkret. Bäst att gå och lägga sig. 

Oscar de la Brenton

Oscar och Brenton förtjänar en egen post. Vad jag inte tidagre avslöjat är att jag under  resan påbörjat ett litet dokumentärfilmprojekt. Jag går inte in på detaljer nu. 

Träffade Oscar och Brenton genom  Nature Elephant Park i Chiang Mai. Vi skulle volontära för ett projektet med elefanter och Karen tribe i norra Thailand (återkommer). De volontärade av samma orsak som jag, vill resa men samtidigt göra nån nytta, inte bara ta. Oscar och Brenton är en otrolig duo, roliga, smarta och knäppa, bara sjukt kul. Och insane sociala. Det visade sig att Oscar var ett kamerageni så det var han som fick igång mitt filmande. Kände mig så osäker att börja filma, använder dessutom min systemkamera och är inte värst van. Oscar gav mig massor med tips, filmade intervjuer för mig, lärde mig att att använda kameran mera flytande. Tack vare honom kom jag igång och min osäkerhet försvann. Och Brenton, han är bara helt original, skulle kalla honom för ett verbalt geni. 

Brenton i mitten, den enda bilden jag har på honom, suddig thanks to my self for good camerawork once again :D

Oscar och hans camera och hipster cykel. Så orginelt, visst. 

Efter en veckas volontärarbete blev jag liksom och flyta efter killarna, följde deras rutt. Det bara blev så, vi åkte till Chiang Mai, sedan Pai och före nyår skilda vägar. Sanningen om mig är att jag egentligen är ganska osocial och ointresserad av att umgås. De måste ha tyckt att jag är den underligaste människan på jorden. Då jag reser kan jag hålla mig undan från andra människor i en hel vecka utan att sakna sällskap,  utan att vela prata med nån, lite ovanligt för en HC traveler, men njuter otroligt av att vara för mig själv och i tystnad. Det uppstod definitivt lite friktion mellan oss, vi var liksom inte en helt matchande trio. Men de har en speciell plats i mitt minne av den här resan. Och Oscar var ju en sån konstig charmare, han bara körde på med sin jävla kamera och lyckades charma alla runt om sig. Inte alls min typ, men i smyg smälte jag lite :) 

Mt. Kinabalu

Var utan dator i 2 veckor så har inte kunnat posta. Har mycket att berätta om Thailand, men hoppar till Borneo ett tag, några inlägg om Malesien. 

Kändes nästan som en liten kulturshock att åka från Thailand till Malesiska Borneo. Inte på ett negativt sätt alls, men allt verkade bättra organiserat i Malesien, den känslan fick jag redan på flyplatsen i Kuala Lumpur. Saknade nästan råddet i Thailand, mysigt. Dessutom var jag nu tvungen att klä på mig, dvs kunde inte springa omkring i korta shorts och topp mera då det finns en del konservativa muslimer. Klart skall den lokala kulturen respekteras. Till min överraskning kändes det inte alls så konservativt som jag varnats för. Fast blickarna från män var definitivt längre än i Thailand, likaså flirtandet. Det jag fick lära mig under mina 8 dagar i Sabah, runt omkring Kota Kinabalu, är att Malaysierna där lever ganska fredligt ihop med en väldigt blandad kulturmassa, kristna, muslimer, urbefolkning etc. . Kristna äter på muslimska restauranger,  vilket jag förstod att inte nödvändigtvis fungerar alla gånger i fastlandet. Några killar som tog mig ut och snorkla var en röra av kristna, muslimer och budhister. Härlig kulturmix. 

En av orsakerna varför jag ville till Borneo var för att få bestiga Mt. Kinabalu på 4095 m. Det hela var en röra, var för sent ute, så alla firmor som sålde turer hade slut på paket och guidar. Var tvungen att själv köpa en natt i en stuga på 3300 m höjd, nästa dag skulle jag själv hoppa på bussen till headquarter för att hyra guide och påbörja vandringen. Lättare sagt än gjort. Bussen som lämnade Kota Kinabalu mot Kinabalu vägrade åka förrän den var full. Kl.6.15 var jag på busstationen, kl 7.00 ville chauffören fortfarande inte åka, det saknades 6 pers. Beslöt mig för att betala de 6 pers som fattades, (20 rm/person ca 3,5 e), hade bråttom, skulle vara vid berget kl 10 senast. Plötsligt påstod chaffisen att  8 pers fattades… Betalade för 7 och vi kom äntligen iväg. Kompromiss, även då du blir lurad :)

Väl frame vid headquarter, 2 h senare, fick jag guide och licens för klättringen. Träffade ett skojigt Australienskt par och en Holländsk man jag varit på mountainbike tur med dagen innan. Av nån orsak beslöt min hjärna att holländaren var svensk, pratade svenska med honom helatiden, han måste ha tyckt jag är konstig.

Kinabalu vandringsvägen var otroligt uppfixad, donad, lagad, perfekt, färdig för alla lata Asiater :) Trappsteg nästan hälften av rutten.

Påbörjade vandringen med min guide, första 1,5 h kändes otroligt tunga eftersom jag inte sportat på 1 månad, var helt slut! Typiskt i början av en hård vandring för mig. Senare lättade det. Det fanns 5 st restshelters före vår stuga, onödigt många då varje möjlighet till vila sänker prestations moralen. Vi startade kl 10.15 från headquarter och var framme vid 3300m stugan ca 14 tiden.

Min guide såg otroligt trött ut, vilket det också visade sig att han var stundvis. Han rökte som en skorsten. Här är vi på höjden av cloud forrest, ca 2000m. Vegetationen är fortfarande tät, grön och full av liv

  I stugan kunde jag bara förundra mig över vissa typiska fenomen, kalla det inte för FÖRDOM utan fakta. Asiater: tar otrologt mycket selfies och bilder. Såg en 60 årig kinesisk man som med hjälp av sin selfiestick fotograferade sig själv i EN TIMME medan han sade CHEEEESE!!! Vissa livrädda för västerlänningar. Tyskar: Håller sig till sin lilla grupp, uppmuntrar och berömmer varandra men är värkan intreserad av lokalbefolkningen eller andra turister. Ryssar: Glimten i ögat, skrattar högt. Kräver mycket. Bryska och framfusiga.

Tressa, som de lokala kallar mig

Åt en god middag, babblade lite med några trevliga par och Holländaren. Alla gick och lade sig ca 20 tiden, förutom jag. Den enda formen av höjdsjuka jag har är sömnlöshet. Skrev dagbok till kl 22, försökte lägga mig. Kineserna i mitt rum snarkade, alla 3 (4 pers rum) så att det knakade, då jag äntligen somnatt (10 min) skulle nån av dem på toa. Vad gör de perkele, helt hänsynslöst slänger och bangar i dörren så att jag vaknar. Var så arg då jag vred mig i en timme att jag stack ut ur rummet och slängde i dörren så att de hoppeligen vaknade och var sura själva. Dessutom var hela bunten dumma från början, hälssade inte på mig när jag sa hej tidigare på dagen. Hoppas de fick bedbuggs eller flatlöss. Selfiesticken som jag hatar hade varit bra nu för att piska snarkodörerna. Usch vad jag var arg. På mig själv också, var var mina öronproppar!?!??!!

På högre höjd blir vegetationen torrare och mindre varierande

Snart försvinner allt liv och jag blir ensam med berget, vinden, kylan och tystnaden och i detta fall 80 andra turister. Har alldrig varit på ett så trafikerat berg.

Här är vi redan påväg ner efter soluppgången

Somnade 30 min före väckarklockan ringde kl 1.45 på morgonen. Åt en enorm portion mat och så påbörjade vi vandringen med min guide. Det var mörkt men vägen lystes upp av en ca 80 personers panlampps-mask som slingrade sig. Jag var snabb, så mycket snart var vi före alla andra vilket var skönt för att slippa trängseln. Nackdelen med att vara snabb är att komma till toppen för tidigt. Kl 5.20 stod jag där och frös i väntan på soluppgången. 3 timmar tog vandringen till toppen. Sökte vindsydd, slumrade till. Fler bestigare kom upp, det började bli lite trångt. Tog några bilder men försökte koncentrera mig på att se skönheten med ögonen och inte genom kameran, för att minnas och spara bilderna i mitt huvud. Det var otroligt vackert. Började sakta vandra neråt efter kl 6, åt morgonmål i stugan och fortsatte ner. Tog 3 timmar! Så hela vandringen var ca 10 timmar. I sin helhet mycket lätt, en liten pice of cake. Som en väldigt hård workout men mycket lätt för att vara en bergsbestigning. Inga tekniska inslag, no skills needed. Bara god fysik. Men tungt och tröttsamt ivarjefall!