Finland älskar Thailand

Alla Finnar jag känner har varit i Thailand. Jag undvek Thailand in till det sista, av barnsliga princpiskäl. Jag vill bara besöka ställen som ingen av mina vänner varit på, vill inte ta samma fotografier som de redan tagit. Thailand kan väl inte vara så speciellt om ALLA åker dit. Trendigt. Tråkigt. Ointressant. 

Nu är jag här, och flera fördomar har krossats men massturismen är närvarande. Västerlänningarnas underliga längtan efter att möta exotiska djur intresserar mig som fenomen extra mycket. Min första kontakt med en levande apa vara på en marknad i Marrakech, Maroco, då jag var 13 år gammal. En lokal slängde en apa på min axel, mamma tog ett obligatoriskt fotografi, vi betalade mannen och gick vidäre. Apan hade en kedja runt foten. Minns att jag blev skrämd eftersom djuret visade sina stora huggtänder, färdigt att försvara sig mot de otäcka och okända människor som djuret tvingades komma i kontakt med. I hela sin nervositet kissade hon också på sig, apurinet rann ner längs min tröja och jag undrade om jag skulle smittas av någon otäck apsjukdom. Undkom smitta, upplevelsen gav mig inget speciellt och fotografiet vi tog har försvunnit. Tortyren som låg bakom apans tämjande känner jag inte till, men ju mer jag forskar, desto vidrigare inser jag att djurturismen är. 

I Thailand blomstrar elefant turismen, som en slags masskonsumtion av elefantupplevelser. Från alla håll i världen kommer turister för att möta den milda jätten. Att rida på en elefant är fantastisk exotisk upplevelse för hela familjen. Nånting för barnen att berätta om i dagis eller skolan och visst förtjänar hårt arbetande västerlänningar att använda sina pengar hur de vill. 

Elefanten ovan ser frisk ut, fastän den är tvungen att jobba långa dagar på en trecking camp. Den är en av de som haft tur och får tillräckligt med mat. Antagligen sover den fastkedjad vid samma stolpe varje natt efter hårt arbete, både livet och maten är ensidigt

Denhär gruppen bor i Elephant Nature Park, de är räddade från sina otäcka öden och lever ett lugnt liv utan att jobba eller utföra förställningar. Också de mest oskyldiga föreställningar, som ex målande elefanter har en brutal tränings historia bakom sig.  

Jag har själv deltagit ENP:s arbete och litar 100 % på att mina pengar gått till goda ändamål. Om du besökt eller planerar besöka Thailand kan du göra extra nytta genom att volontärarbeta eller donera pengar

http://www.elephantnaturepark.org/how-you-can-help/

Tonsai, sista glimten av paradiset

I augusti reste jag till Schweiz för att påbörja ett av de många äventyr som jag drömt om i flera år. Jag skulle vandra Tour de Mont Blanc, 170 km. Ensam, i motsatta riktning som alla andra turister gör, förståss, Jag vill ju alltid göra det motsatta, annars är det ju inte ett äventyr. På 3:e dagen mötte jag John, som var tourguide för brittiska turister. Det visade sig att han var påväg till Thailand samtidigt som jag så han övertalade mig att spendera några veckor med honom och andra klättrare i hippieparadiset Tonsai.

John, superhero-climber

Efter en lång resa från Helsingfors till  Krabi tog jag båt från hamnen. Jag viste inte vad som väntade mig, John hade berättat åt mig att Tonsai snart skulle vara förstört av resorts och butiker, han ville uppleva stället en tredje och sista gång. Synen var sorlig, alla bungalows på stranden var nertagna, det skall ju göras plats för de fina hotellen. Bungalows var flyttade högre uppe i djungeln och stranden såg ut som en stor skräphög. Hippien fanns kvar, likaså klättrana och kombinationen av de två. Jag älskade stället direkt, fastän dess skönhet var förstörd så njöt jag av människorna, klättrarna, barerna och atmosfären. John lärde mig otroligt mycket om klättringsteknik och jag kom ända upp från 5a till 6a på bara några dagar! Vilken kämpare, han tillät mig aldrig att ge upp. Thats a climbers spirit! Tyverr var jag inte klok nog att fotografera hur förstörd stranden var, hade väl ljusröda glasögon på mig under hela vistelsen där.

Utsikten från en av klättringsrutterna

 Tonsai bekräftades att min tankte om hur jag vill resa, att de val jag gör då jag försöker stöda små företagare är rätt. Många Thailändska familjer har byggt upp sitt liv kring Tonsai under de senaste 10 åren med sina bungalows, restauranger och barer (som var väldigt få). Nu skall större hotellkedjor bygga upp fina resorts, allt gammal skall ner. Historien upprepar sig runt hela världen,  stora företag bygger fina resorts, några av lokalbefolkningen får jobb och drar nytta av det nya hotellet, men småföretagare rammas ner och nyttan är liten för lokalbefolkningen. I värsta fall är det ett utländskt företag och pengarna försvinner ut i skatteparadis. I Thailand verkar det dock vara besvärligt att komma in på turism marknaden utan att ha Thailändskt medborgarskap. Tyverr har jag inget svar på vad det rätta valet är för turister som inte är färdiga att ge upp billig konsumptionslyx. Stanna hemma? Fast det är förstås fult av mig att säga så, borde väl själv också stanna hemma.

                   

                                 

 Deepwater solo climbing, utan rep, fall i havet

                             Alla nybörjare vet att det inte är kul då en dubbelt så tung klättrare faller,  flög några gånger rakt upp i klippan

                                             

Det oändliga äventyret

Jag vet inte om det var Indiana Jones eller historierna om äventyrliga släktingar som i barndomen väckte min nyfikenhet för omvärlden. Som liten fantiserade jag om att få sköta elefanter, apor, tigrar och andra vilda djur. Jag fantiserade om att jag bodde i en koja i djungeln och att jag hade en tam apa. Senare försökte mätta suget på upplevelser med besök i djurparker på vanliga turistresor. Jag förstod att äventyret och spänningen inte låg i färdiga paket. Då jag var 21 år åkte jag till Schweiz på min första äventyrsresa. Bodde 2 veckor på en ornitologisk station som bestod av en liten alpstuga utan bekvämligheter. Jag sprang upp och ner längs med bergen och drog ut fåglar ur nät, de skulle ringmärkas av ornitologer som jobbade på stationen. Det var också första gången jag volontärarbetade. Då jag återvände hem hade nånting förändrats, jag vill få ut mera av livet. Jag tappade mitt tidigare starka intresse för materiella ting. Alperna, naturen och tystnaden hade förändrat mig.

För 7 år sedan började mitt starka sug för att resa och äventyra, att utforska det för mig okända allt från natur till mat och kultur. En kombination av intresse för miljön och äventyrlighet har tvingat mig att studera turismens svarta sida. Också jag har en negativ inverkan på min omgivning då jag reser, fast jag försöker beakta både miljön och lokalbefolkningen. Eftersom jag inte tänker ge upp resandet som är en stor del av mitt liv så vill jag söka lösningar på problemen som turismen medför och dela med mig erfarenheterna. Det är också därför jag idag sitter på hostellets uteterass och huttrar framför min dator. Det är kallt här i Chiang Mai, solen är täckt av moln. Jag har just återvänt från en veckas volontärarbete ute på landsbygden. Min kropp är öm och jag är trött. Jag ger mig tillåtelse att inte röra mig utanför hostellet idag, jag vill skriva och dela med mig av mina upplevelser.